Då biter jag ihop, tar på min kalla fasad och låtsas som ingenting.
Ibland gör livet ont och jag har inte tid.
Jag saknar.
Jag saknar så att de trasiga bitarna från mitt hjärta värker.
Och jag kan inte laga det.
Hur mycket jag än anstränger mig och hur mycket jag än försöker ge spelar det ingen roll om jag är den ende som försöker.
Så jag slutade.
Det bättrade på mitt hårda skal och i mitt inre mullrar åskan.
Jag skulle bara vilja gråta.
Loneliness is taking over.
